RSS

”Even amidst fierce flames the golden lotus can be planted”

11 Feb

Sylvia Plath, död i 50 år

 Idag, den elfte februari 2013, är det exakt femtio år (1963) sedan Sylvia Plath dog, och av denna orsak har jag läst The Bell Jar, hennes enda roman, som också publicerats för femtio år sedan i år.

Sylvia Plath är väl främst känd för att hon tog livet av sig genom att stoppa huvudet i ugnen, och sedan för att hon läses i diverse feministiska syften (kan man skriva så? Jag menar att hon läses och citeras av feminister, och att hon influerade feministiska rörelser på sjuttiotalet).

Plath var amerikan, född 1932, och gifte sig med brittiske poeten Ted Hughes, med vilken hon fick två barn, varav ett också tog livet av sig när han blev vuxen. Hon led av depression och försökte ta livet av sig flera gånger under sitt liv, den första gången efter att hon missat möjligheten att få träffa Dylan Thomas (som jag läst i yngre år, men nog borde läsa om nu i vuxen ålder). (Plath skrev också sin examensuppsats om Dostojevskij, som jag läst både i ung ålder och som vuxen).

Ted Hughes var otrogen mot henne, det blev en kall och svår vinter, barnen var sjuka, men Plath skrev mer och viktigare (mest poesi) än någon annan tid i livet, The Bell Jar publicerades under pseudonymen Victoria Lucas, och så stack hon en natt in huvudet i spisen och dog av kolmonoxidförgiftning.

På hennes gravsten står ”Even amidst fierce flames the golden lotus can be planted”, men vad det ska betyda och hur det relaterar till Sylvia Plath, det varken vet jag eller tänker spekulera i.

Jag har i varje fall läst The Bell Jar, eftersom jag så sällan läser lyrik, och The Bell Jar är den enda roman hon skrev.

Boken berättas av Esther Greenwood, en riktig duktig universitetsstudent, som vinner en resa till New York för att jobba på en tidning några veckor. Det går så där, och hon funderar på sex, på självmord, och på sin framtid. Hemma igen blir hon inte antagen till en sommarkurs i kreativt skrivande, och självmordstankarna blir fler och fler.

I was disappointed. It was just like a man to do it with a gun. A fat chance I had of laying my hands on a gun. And even if I did, I wouldn’t have a clue as to what part of me to shoot at.

I’d already read in the papers about people who’d tried to shoot themselves, only they ended up shooting an important nerve and getting paralysed, or blasting their face off, but being saved, by surgeons and a sort of miracle, from dying outright.

The risks of a gun seemed great.”

Hon funderar på bästa sätt att dö, gör flera försök, men misslyckas, tills slutligen det blir väldigt nära och hon hamnar på mentalsjukhus, där sista delen av boken skildras.

Den är riktigt bra. Slussningen från ett sjukhus till ett annat, elchocker, att bli släppt från ett sjukhus innan man själv känner sig frisk, allt det här skildras på ett jätteintressant sätt, och språket är fantastiskt och fängslande.

Probably Mrs Willard’s simultaneous interpreter would be short and ugly and I would come to look down on him in the end the way I looked down on Buddy Willard. This thought gave me a certain satisfaction. Because I did look down on Buddy Willard, and although everybody still thought I would marry him when he came out of the TB place, I knew I would never marry him if he were the last man on earth.

Buddy Willard was a hypocrite”

Jag tror det är på sin plats att läsa åtminstone lite av Sylvia Plaths poesi.

Betyg, The Bell Jar: 8 / 10.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på februari 11, 2013 i Böcker

 

Etiketter: , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: