RSS

Men vad skriver du om då?

19 Nov

En vanlig fråga man får när man stolt annonserar för världen att man spenderar en helt termin med att skriva sin magisteruppsats i Litteraturvetenskap är ”men vad skriver du om då?”. Detta är efter frågorna om vad i hela tiden Litteraturvetenskap är för något, och vad man ska ha det till, och varför tar du ingen lärarexamen istället, och blir du bibliotekarie när du är klar, och vad betyder magisterexamen?

De övriga frågorna pissar jag oftast på i ren frustration över att folk inte kan googla, och på att folk inte fattar att det är faktiskt är ganska sårande att ens insinuera att över 200 högskolepoäng inte skulle ha någon, ja, poäng.

Men, jag borde ju kunna svara på frågan om vad min magisteruppsats handlar om, särskilt eftersom den borde vara halvklar vid det här laget (haha liksom, jag skrev just sida 20, och den ska vara 75 sidor lång. Och det är inte så att jag har tjugo helt färdiga vackra välskrivna blad med text som aldrig behöver ändras igen). Jag lovar dock inte att denna förklaring kommer att hjälpa någon som inte läst i alla fall lite litteraturvetenskap, men men.

Lemony Snicket skrev den tretton böcker långa bokserien A Series of Unfortunate Events. Typ. Eller nej, det gjorde han inte alls. Daniel Handler skrev dessa böcker, och hittade på namnet Snicket som pseudonym. Min uppsats frågar sig vilka omständigheter som gäller vid pseudonymer, undrar varför det var nödvändigt, osv, och svaret på detta är något som vi kallar ett performativt perspektiv. Om man tittar på denna situation genom ett performativt perspektiv ser vi att Handler gör Snicket till författare för att skapa ett spel med själva författarrollen. Snicket har en egen websida, han kommer på boksigneringar etc, och skulle på många sätt och vis kunna säga låtsas vara en riktig person.

Min uppsats frågar om detta betyder att vi kan behandla honom som en riktig person då, i alla fall när vi läser texten och därför förväntas acceptera att det som står på framsidan, baksidan och försättsbladet (kollektivt, tillsammans med lite annat också känt som paratexterna) är sant. Och gör vi det, då innehåller böckerna ett visst självbiografiskt material, vilket inte helt oväntat leder till en diskussion om autenticitet och verklighetskontrakt mellan läsare och skribent.

Lemony Snicket är också berättare, inte bara författare, och hans berättelse måste ibland avbrytas för riktigt viktiga saker såsom att förklara ett krångligt ord, men också för att berätta något om sig själv. Och dessa berättelser om honom själv avslöjar pusselbit efter pusselbit, att Lemony Snicket har en riktig koppling till böckernas huvudpersoner, syskonen Baudelaire (ja, förresten det finns en film med Jim Carrey som är baserad på de tre första böckerna), vilket gör att gränsen mellan vad man skulle kunna tro vore ren fiktion av Snicket påstås vara fakta.

Vidare gör alla Snickets avbrott, alla gånger berättaren kommer fram och blir synlig att läsarens uppmärksamhet dras till själva mediet. Vi påminns hela tiden om att det är en bok vi läser. Och detta studeras under språklig performativitet, typ.

Och sen krävs en himla lång slutdiskussion för att knyta ihop detta och nå en slutsats.

Det ska väl bli kul att få höra denna slutsats också. Det tycker jag också. Jag kan knappt vänta tills jag fått reda på hur den lyder.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på november 19, 2014 i Litteraturvetenskap

 

Etiketter: , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: