RSS

En ekokritisk läsning av The Horse and His Boy, av C.S Lewis

Böckerna om Narnia av C.S. Lewis lämpar sig ganska väl för en ekokritisk läsning, och det skulle säkert gå att välja vilken av dem som helst. The Horse and His Boy1 anses vara den tredje i serien om den ska läsas kronologiskt, men var den femte som skrevs. Den utspelar sig så att säga under The Lion, the Witch and the Wardrobe på så sätt att den skildrar en händelse som inträffat under den tid då barnen i den första boken regerar Narnia, som vuxna. Böckerna som publicerades på femtiotalet skrevs innan miljörörelserna i världen fått fart, i och med Rachel Carsons Silent Spring 1962. (Garrard 2012:1)

Jag har valt just det verket för att den är ganska fristående, det var min favorit av dem när jag var yngre, och för att själva titeln anspelar på det som är riktigt intressant i boken, utifrån en ekokritisk synpunkt. I The Horse and His Boy försöker sig C.S. Lewis på en diskussion i förhållandet människa/djur, och även kultur/natur. Denna diskussion kan nästan helt utgöra exempel för antropocentrism eller kritik därav.

Antropocentrism, som innebär att människan och människans behov sätts högre än det icke-mänskliga, är den dominerande natursynen i västvärlden, (Garrard 2012:24) mycket tack vare de abrahamitiska religionerna. (Garrard 2012:96)

C.S: Lewis försöker först och främst att på flera punkter i The Horse and His Boy, kritisera och ifrågasätta antropocentrismen. I landet Calormen är antropocentrismen mycket mer integrerad i samhället och kulturen, än i Narnia och Arkenland. Vi leds att upptäcka den ganska väl uttalade dualismen i gott och ont mellan dessa länderna. Nordländerna, där hjältarna bor, är bra och man agerar moraliskt rätt, medan sydländerna är dåliga, besuttna av skurkar och man agerar etiskt fel.

I Narnia, som är idealet, drömmen, behandlas djur på ett sätt – det rätta sättet – och i Calormen på ett annat, fel sätt. Hästen Bree, som tillfångatagits som föl och tagen till Calormen och blivit krigshäst där, blir den som för talan mot antropocentrismen i bokens gång.

Bree motsätter sig till exempel tanken på att han har blivit stulen (218), och påpekar att det precis lika gärna kan vara han själv som stulit Shasta. Kort senare irriterar sig Aravis över att Bree bara talar med ‘hennes’ häst, och inte med henne själv (Lewis 2001:219) varpå Bree svarar att Aravis är Hwins människa och inte nödvändigtvis tvärtom.

För Aravis, som är från Calormen, är ägandet av andra varelser en självklarhet, och något som hon aldrig fått tanken på att ifrågasätta. Själva titeln anspelar på denna kritik av att äga levande varelser. Boken heter ju inte pojken och hans häst, utan Hästen och hans pojke.

Vi ser att det ideala förhållandet mellan människa och djur är ett där de behandlas som likar, och där de deltar i samhället på lika villkor. En korp är med bland de Narniska sändebuden, (Lewis 2001:237) stora katter är med och slåss när Narnia krigar. (Lewis 2001:293) Kung Lune behandlar hästarna som han likar, på samma sätt som han behandlar Aravis när han träffar henne första gången.. (Lewis 2001:305) Eremiten kalla hästarna och getterna för sina kusiner. (Lewis 2001:273)

Trots detta finns det flera tecken på antropocentrism i The Horse and His Boy. Ett klassiskt exempel på antropocentrism är antropomorfism. Det betyder kort sagt att det som inte är mänskligt, som i detta fall, djuren, beskrivs med mänskliga kännetecken. De förstås utifrån mänskliga termer. (Garrard 2012:154) Ett av de bästa exemplen på detta är de talande djuren i Narniaböckerna, och särskilt i The Horse and His Boy, där den ena huvudpersonen är Bree, en talande häst.

Djur i Narna har inget att vara rädda för, då de alla behandlas som likar, genom att de har förnuft. Människa och talande djur befinner sig på samma sociala plan, men det är djur som upphöjts till människa och inte människa som börjar bete sig som djur. Men trots att de ska vara likar, måste Narnia, nästan helt igenom hela serien, regeras av människor, och inte djur.

Det går så klart inte heller att bortse från att Narnias ‘gud’, Aslan, visar sig som ett lejon. Aslan kan välja form som han vill, bevisligen eftersom han blir till katt för att kunna trösta Shasta när han är ensam och rädd (Lewis 2001:245). Aslan borde därför, om han ville, kunna framträda i mänsklig form, men gör det inte. Han upprätthåller därför de talande djurens rättigheter i det Narniska samhället. Men han ger ändå makten till människor, vilket är ett tecken på bokens underliggande antropocentrism. Dessutom kan vi se det faktum att Aslan gav makt över Narnia till några människor, som att människan ska ta hand om landet alltså djur och natur. Människan är förvaltare – också ett tecken på antropocentrism (Garrard 2012:51)

Kort efter diskussionen om vem som äger vem, sadlar barnen av sina hästar (220), så i Lewis språk hittar vi spår av antropocentrism. Trots att han i sin berättelse tycks vilja ta avstånd ifrån den kan han inte helt avskärma sig från attityder i sitt eget språk, och antagligen sin egen kultur.

Det görs enorm skillnad på Talande Hästar och vanliga hästar, som markeras genom bl.a. stavningen, stor bokstav i Talande häst, men inte häst (Lewis 2001:277). Man rider inte Talande Hästar (Lewis 2001:303). Detta tyder på att de Talande Hästarna har högre status än de vanliga hästarna, och antagligen gäller samma sak för alla arter. Vi måste dräför ifrågasätta det tidigare konstaterandet om det Narniska förhållandet mellan människa och djur.

De talande djuren, alltså de antropomorferade djuren, djuren som beter sig som människor, är de enda som egentligen omfattas av samma rättigheter som människorna. Förnuft anses sedan länge, vara det som skiljer människan från djuren (Garrard 2012:154). I The Horse and His Boy har man genom att ge vissa djur förnuft upphöjt dem till människans status, och därför inte kastat av sig antropocentrismen i alla fall.

Bree blir arg när Shasta jämför honom med åsnan (Lewis 2001:209). Även om det ligger i Brees personlighet att ha höga tankar om sig själv, antyds här att åsna är något negativt. Även i slutet av boken blir Prins Rabadash förvandlad till en åsna, vilket alla tycker är jättekul (Lewis 2001:307). Varför? Om Lewis vill ge kritik till det antropocentriska synsättet, varför blir prinsen förvandlad till en enkel åsna – något lågt stående uppenbarligen?

Ett riktigt talande exempel för antropocentrismen i Narnia, är den frukost Shasta blir bjuden på i Narnia. Om djur vore lika mycket värda som människor (i detta fall är det dvärgar som lagat mat), borde de inte vara vegetarianer allihop? Men frukosten består bl.a. av bacon och ägg (Lewis 2001:286) och inget tycks konstigt med det. Vi kanske kan anta att det inte är Talande djur som köttet kommer ifrån, men att se kött utan att behöva ränka på slakten av ett djur, är ett tecken på ett antropocentriskt samhälle.

Länge ansågs natur och kultur vara relativt åtskilda saker. Bland andra existentialistiska feminister anser att många av våra beteenden (i deras fall kopplade till ett visst genus) är något kulturellt konstruerat, och inte nödvändigtvist en del av vår natur. (Tenngart 2010:114)

Även om det följande skulle gå ännu bättre att tolka genom postkolonialistisk litteraturteori (mimicry exempelvis) finns en rad uttryck för detta förhållande mellan naturligt, och kulturellt betingat beteende. Bree oroar sig för att han lärt sig ovanor i Calormen, som till exempel att han tycker om att rulla. (Lewis 2001:215) Rädd för att Talande Hästar inte rullar, vill han rulla en sista gång innan han kommer till Narnia. (Lewis 2001:303) Att nå sitt hemland igen liknas vid att gå till sin dödsdom hellre än att bli fri.

Att rulla framställs som något vanliga, dumma, hästar gör, och därför ett naturligt beteende för dem. Bree anser därför, att för att bli en del av gemenskapen bland Talande Hästar, måste han förneka sin natur, och använda sig av ett kulturellt inlärt beteende. Vi ser alltså även här det djuriska beteendet som underordnat det antropomorfiska, mänskliga beteendet.

Bree har lärt sig andra beteenden under sin tid i det mycket mer antropocentriska Calormen. Likt Aravis, som förvånas över att Bree talar med Hwin istället för henne själv, kan han inte tänka sig att Aslan faktiskt är ett lejon på riktigt – då vore han ju ett djur som vilket annat, vilket också talar för den antropocentriska attityden i boken. (Lewis 2001:298)

Vidare finns en markant skillnad i hur naturen framställs i Narnia och Calormen. Narnia (och Arkenland också för den delen) beskrivs som vackert, naturskönt och vilt (Lewis 2001:208, Lewis 2001:269), för i Narnia uppskattas naturen. Men inte i Calormen. Det är för det första inte särskilt vackert, utan de skönaste platserna är de hårt planerade trädgårdarna i och runt huvudstaden Tashbaan. Den vilda naturen i Narnia anses i Calormen som skrämmande och främmande, något som ska kuvas.

Intressant är att dessa olika attityder följer huvudpersonerna genom sin deras resa. Medan de är i Calormen, är naturen något att frukta. Shasta betraktar öknen och bergen och tycker att de ser skrämmande ut, som världens ände (Lewis 2001:244). Genom öknen blir naturen ett hinder, och något omutligt omedgörligt – på ett negativt sätt. Det vilda uppskattas inte medan de är i Calormen. I Arkenland, och i Narnia däremot uppfattas inte naturen på detta sätt. Dimman som Shasta blir vilsen i, agerar till exempel skydd mot upptäckt.

Naturen kommer till uttryck på många sätt i The Horse and His Boy, och ovan är långt ifrån alla, eller alla sätt att närma sig dem. Genom att ha använt ekokritiska termer och teorier har jag försökt att blottlägga en del av den problematik som kan finnas i västerländsk litteratur. Hur mycket man än försöker sig på att frånkasta sig attityder i samhället, kan man inte helt åsidosätta dem. Det går säkert att hitta bevis för att jag i min analys också utgått från en antropocentrisk samhäll- och natursyn, om så omedvetet.

1 Följande sidhänvisningar är hämtade från ”The Chronicles of Narnia”, ett verk med alla sju böcker i en, på engelska

.Litteratur:

Garrard, G Ekocriticism, Routledge, New York:2012, Andra upplagan

Lewis, C.S. ”The Horse and His Boy”, ur Chronicles of Narnia, Harper Collins Publishers, London:2001 The Horse and His Boy publicerades första gången 1954

Tenngart, P. Litteraturteori, Malmö: Gleerups, 2010, Andra upplagan

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: