RSS

Etikettarkiv: Harry Potter

Folk jag hatar

1. SIBA-Fabian. Ser du Kamprad göra reklam för IKEA? Nej? Gissa varför! För reklamerna blir dåliga då. Låt det handla om varorna och inte din egen egotripp. Jag handlar inte på SIBA för att dina reklamer ger mig olustkänslor varje gång jag ser en SIBA-skylt. Min diskmaskin kom från SIBA. Men den har jag sålt nu. Fatta vinken!

2. Pierre Bourdieu. Måste du vara så krånglig? Jag har egentligen inte tid att läsa din dumma bok om och om i hopp att förstå.

3. Harry Potter. Jag hinner inte läsa om dig nu, så försvinn ur mitt huvud! Jag skulle aldrig ha gått med på Pottermore. Det väcker läslusten för mycket.

4. Snattarungen på min arbetsplats.

5. Tess i Roswell. Jag förstår din roll ur intrigsynpunkt, men jag hatar dig ändå. Inte något personligt mot Emelie Di Ravin som jag gillar i hennes roll i Once Upon A Time

6. Julie Benz. Måste du vara med i alla mina favorittvserier? Jag får inget gjort eftersom en TV-serie gör att jag vill se nästa TV-serie och jag hinner hinner hinnner inte titta om Dexter nu. Det räckte med Buffy och Roswell. Och Supernatural, det hinner jag inte heller med. Sorry.

Utan innebördes ordning såklart.

Nu måste jag plugga vidare… Suck.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på augusti 8, 2013 i Böcker, Dag för dag, Film, Litteraturvetenskap

 

Etiketter: , , , , , ,

Utvandrarna, av Vilhelm Moberg

Jag har läst klart nu. Att en bok är enkel att ta sig igenom är ju ingalunda ett tecken på att den är bra, jag vet ju hur snabbt det gick att läsa Twilightböckerna, som ju som bekant är ganska skit, bara för att nämna ett exempel. Så Mobergs bok är inte bra bara för att den inte är trögläst. Ett annat tecken som kan visa en bra bok, är att den är svår att lägga ifrån sig. Men Utvandrarna gick utmärkt att smälla ihop och lämna därhän i några timmar. Den gick å andra sidan att läsa i länge utan att konstant kasta ett öga på klockan för att se hur länge jag läst (en ovana jag har).

Men jag antar att jag efter år av läsande hittad en metod för att identifiera den där magkänslan av att något var bra eller ej.

Som läsare tycker jag en bok är bra om den

  • gör att jag fantiserar ihop alternativa konversationer, händelseförlopp, och slut. 
  • får mig att omedelbart vilja läsa eventuella uppföljare 
  • väcker längtan till en adaption som är så exakt boken som möjligt. Ju mer petnoga jag är, desto mer tyckte jag om boken. Jag vägrar se på Harry Potter-filmerna. Jag gillar BBCs Pride and Prejudice med Colin Firth, för den är noga. Jag gillar Pride and Prejudice väldigt mycket, men jag älskar Harry Potter

Så okej, två av tre, läsaren i mig gillar den.

Som litteraturvetare (och jag ger mig själv den titeln nu, då jag snart färdigställt en kandidatuppsats i ämnet) tycker jag en bok är bra om

  • Den ger mig minst tre idéer till analyser, som inte handlar om narratologi. Det behöver inte vara stora analyser. 
  • En av dessa idéer skulle kunna bli en uppsats på runt 30 sidor. 
  • Mitt inre pretto (och ja, jag har ett sånt) skulle mysa av bara tanken att presentera en sådan idé för en eventuell handledare 

Så litteraturvetaren i mig gillar den också.

Det är lite kul för mig som, som yngre, lyssnade på Kristina från Duvemåla, att känna igen fraser ur låtar i texten. Men det vore kul om jag kunde få göra en liiiiten liiiiten ekokritisk läsning av romanen…

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på januari 12, 2013 i Litteraturvetenskap

 

Etiketter: , , , , , , , ,

The Casual Vacancy, J.K. Rowling (Boktolva2013)

Jag har tjuvstartat, jag antar att det betyder att min deadline måste bli i mitten på december 2013, istället för den 31:e. Men men.

Jag har läst The Casual Vacancy, av J.K. Rowling, och hade väl övervägande positiva intryck av den.

Handlingen utspelar sig i en liten fiktiv by vid namn Pagford, och rör sig på en nivå om en politisk fråga. Till Pagford hör ett bostadsområde, som kallas för the Fields, där alla fattiga, kriminella och missbrukare bor. Det är också där metadonkliniken ligger. Byns råd är delat i två falanger, där en vill dra om gränsen så att the Fields, och därmed också ansvaret över det, istället hör till närmaste stad, Yarvil, medan de andra vill ha området kvar, i hopp om att kunna förbättra omständigheterna för människorna där.

Romanen börjar med att den främsta förespråkaren för att behålla the Fields, Barry Fairbrother, plötsligt avlider, och skapar en tom plats i rådet, alltså a casual vacancy. Titeln anspelar, tror jag, också på tomheten Barry efterlämnar sig, bland familj, vänner och samhället. Jag reagerar på namnet. Barry är, trots att han dör alldeles i början, en av de viktigaste karaktärerna i romanen. Han heter Barry. Jag vet att J.K. Rowling varken är dum, döv, eller blind. Hon vet nog vilket namn Barry rimmar på. Barry är den enda karaktär som omnämns i bokens beskrivning, och på baksidestexten. Just sayin’…

Mycket av resten av romanen handlar om det val som ska stå till att utse nästa rådsmedlem, och de konflikter som detta leder till. För det är fullt med konflikter i denna bok. Mellan kvinnor och deras män, föräldrar och deras barn, tonåringar emellan, rika och fattiga, och persongalleriet är enormt, men tyvärr ganska stereotypiskt.

Sen är det där med språket. Det är lite lite lite pretentiöst. Som om Rowling satt sig ner, funderat på hur man skriver för vuxna, gjort en lista, och sen checkat av dem, en efter en. Hon använder parenteser. Flera sidor kan rymmas inom parenteserna innan texten överår till vad den handlade om, och trots att jag inte gillade detta först, blev jag lite småförtjust i dem efter ett tag.

Så trots att jag hade ett par invändningar mot den, gillade jag romanen. Grinade mot slutet då boken avslöjar sitt syfte, och sin poäng. De flesta recensenter har påpekat att det minsann inte är en Harry Potter-bok, och det får man väl hålla med om, men jag försökte att inte ha den förväntningen, utan snarare tvärtom. Det är väl inte ett krav på den stackars kvinnan att hon ska skapa världsomvälvande bestsellers varje gång hon sätter sig ner och skriver. The Casual Vacancy har inte blivit en av mina favoriter, men den är mer än bara medioker, och jag skulle nog tipsa om den till i alla fall några jag vet om.

Betyg: 7 av 10

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på december 26, 2012 i Böcker

 

Etiketter: , , ,

Oidipuskomplex är ett oerhört idiotiskt ord

Oidipuskomplex är ett oerhört idiotiskt ord, för att alla som hör det börjar tro att dramat om Oidipus gick ut på att onde Oidipus gick och trånade efter sin morsa, och dödade sin pappa för att få gifta sig med henne, men så var det ju inte alls, utan Oidipus slog ihjäl en okänd man, och gifte sig med en lite äldre änka efter den nyss bortkomne kungen, och dessa visar sig senare vara hans föräldrar, vilket han inte visste, eftersom han växte upp hos andra.

Det sagt, ska jag dra en parallell med Harry Potter som jag låg och tänkte på när jag läste Kung Oidipus häromkvällen. Dumbledore talar om för Harry i sjätte boken (om det inte var i slutet på femte, men jag tror det var den sjätte), att profetior bara spelar roll om någon tror på dem, och agerar efter dem.

Kung Laios, i Thebe, hör en profetia att hans nyfödda son ska döda honom och gifta sig med hans fru Iokaste, och arrangerar därför att hans son ska dödas. Han agerar alltså, och om han inte gjort det hade Oidipus (antagligen) aldrig fått romantiska känslor för sin mamma, utan precis som alla andra prinsar tänkt Åh vad mamma är snäll hela sitt liv, och vilken god far jag har, honom vill jag aldrig göra något illa.

Men istället blir Oidipus överlämnat till någon som ska döda honom, men som lämnar över honom till någon annan, osv, tills han hamnar hos kungen och drottningen av Korinth istället. Han växer upp och tänker Åh vad mamma är snäll , och vilken god far jag har, honom vill jag aldrig göra något illa, om sina fosterföräldrar istället, vilket får honom att gripas av fasa när han för en profetia att han ska döda sin kära far och ligga med sin mor. Så Oidipus, av rädsla för att göra sina föräldrar illa, lämnar Korinth, och slår ihjäl en för honom okänd man på vägen till Thebe, där han blir kung eftersom han gifter sig med drottningen, och därmed uppfyller profetiorna. Ironi, tror jag, vilket gör hela dramat till ganska bra läsning.

Nästa bok att anfalla är Don Quijote, så se upp för  väderkvarnar.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på juli 25, 2011 i Litteraturvetenskap

 

Etiketter: , , ,

Gamla drömmar

Jag kom just ihåg att när jag var yngre var min stora dröm att översätta James Joyce’s Finnegans Wake, som anses vara bland de mest svåröversättliga böcker som någonsin skrivits på engelska.

Den drömmen har jag inte längre, men om ingen gjort en nyöversättning av sjätte Harry Potterboken när jag fyller trettiofem, då ska jag göra en själv. Det är ganska långt tid, så man hinner nog ge Lena Fries-Gedin en spark i stjärten för att hon inte kan översätta frasen ”I was watching that”, så det blir lika roligt på svenska.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på juli 7, 2011 i Böcker

 

Etiketter: ,