The Strain – Klass och rädsla

Makt, klass och rädsla i The Strain

Denna text kommer först att diskutera Guillermo Del Toro och Chuck Hogans vampyrroman The Strain, utifrån Pierre Bourdieus teorier om klass, kapital och det sociala rummet. Jag kommer först att ägna mig åt de mänskliga karaktärerna, för att sedan ta itu med vampyrerna. Det kan vid första anblicken se ut som en klasskamp, där överklassen är beredd att offra den lägre klassen för sina egna mål, medan den lägre klassen vägrar att offras och slår tillbaka. Men riktigt så enkelt är det inte.

Eldritch Palmer, som är den som bjuder in vampyren Sardu till USA, tillhör den dominerande klassen, det fält inom det sociala rummet som besitter störst kapital. Men det är inte bara storleken på kapitalet som är relevant, utan också dess struktur. (Bourdieu, 1993:271) Han har först och främst ett enormt ekonomiskt kapital, och antyds vara världens rikaste man. Författarna skriver exempelvis om hans position på tidningen Forbes lista över världens rikaste att: ”If certain gold reserves in South America and other holdings in shadow corporations in Africa were factored into Forbe’s accounting, Palmer alone would hold the top spot on the list” (s. 23). När vi möter Palmer för första gången i boken sitter han och lyssnar på Stravinsky, vilket även antyder ett betydande kulturellt kapital. Kapitalets struktur är inte helt symmetriskt dock, eftersom Palmer inte har mycket av alla sorters kapital (Bourdieu 1993:273). Men Palmer har lågt socialt kapital, då han inte har familj eller vänner, bara ett någorlunda känt namn, anställda och investerare, och hans fysiska kapital, hans hälsa, är på väg att utgå helt.

Palmer tänker dock inte finna sig i detta, och konverterar en del av sitt ekonomiska kapital till socialt och fysiskt. Det sociala kapitalet utökar han genom att med hjälp av mutor och dylikt skaffa sig kontakter som, då de ges möjlighet att öka sitt eget ekonomiska kapital, gör vad han säger åt dem (Som Jim Kent, Nora och Ephs kollega, s. 198). Och det är genom att med hjälp av pengar och inflytande han tänker bli vampyr och leva för alltid. (Han tycks ha sett en för många vampyrfilmer, eftersom Del Toro & Hogans vampyrer knappast kan säga leva njutbara liv.) Han tycks inte lida av att bli av med lite pengar, och någon sorts synbar förflyttning i fältet blir det inte tala om (Bourdieu 1993:286ff).

Palmer, som är en av få representanter för detta topp-fält, framställs i romanen som ganska osympatisk. Han donerar inga pengar till välgörenhet, han bryr sig inte om vem som dör, bara han får som han vill, och till och med namnet på hans bolag vittnar om hans personlighet, the Stoneheart Group. Han har bildligt talat ett hjärta av sten.

Arbetsklassen är vad som dominerar persongalleriet i The Strain. Bourdieu föreslår inledningsvis en indelning av olika klasser baserat på yrkesegenskaper, och låter varje grupp representera att eget fält, för att illustrera olika variabler som påverkar en agents position i det sociala rummet. Men, som vi snart ska se, denna position kan inte definieras genom en enda egenskap (Bourdieu 1993:252).

Abraham Setrakian är pantlånare, och småföretagare, och som de flesta sådana besitter han ett ekonomiskt kapital som främst är bundet till hans butik och inventarier. Vinsten från sitt företag går till vapen mot vampyrer. Men förutom kapitalets volym och struktur måste man också betänka hur de har utvecklats över tid (Bourdieu 1993:271) Setrakians tidigare yrkesegenskap som professor påverkar naturligtvis hans kunskapskapital, och han besitter därmed ett högre sådant än vad som kanske normalt står att finna inom detta fält. Setrakians intellektuella kapital har inte samma symboliska värde i det fält han nu befinner sig, men i hans roll som vampyrjägare, en helt annan egenskap, är det ovärderligt.

Bourdieu skriver att agenter också besitter kompletterande karaktäristika (Bourdieu 1993:252), och det är Setrakians sådana som gör honom till viktig karaktär, dvs hans ursprung. Han kommer från en äldre värld, av en äldre tid, vilket ger hans avsevärda kunskapskapital en annan karaktär än exempelvis Ephs.

Eph och Nora tillhör samma yrkesgrupp, en klass där det intellektuella kapitalet besitter störst värde tillsammans med utbildningskapital, då det behövs i deras jobb i sådan stor utsträckning. Så värst mycket information ges inte i boken om deras skillnader i utbildningskapital, uppväxt etc, varför man skulle kunna tro att de befinner sig på samma position i sitt fält, men Eph är Noras överordnade, och ett par skillnader finns.

Av allt att döma har de ungefär samma sociala kapital. De tycks känna samma människor, ha samma nätverk, med undantag av att Eph har varit gift och har en son. I mångt och mycket tycks de vara ganska lika, men det är Eph som får vara romanens hjälte. En orsak till detta står att finna i deras kompletterande karaktäristika. Nora är kvinna, och har som sådan lägre status inom deras yrkesgrupp. I en roman och i sällskap av en man är hon därför inte heller lika intressant. Hon ombeds till och med stanna kvar när männen ger sig av för att ta itu med karlagörat, hänvisas med andra ord till att stanna hemma och ta hand om barnen (i detta fall barnet, Zach), och värderas därför till minst viktig i deras lilla grupp. (s. 360)

Så ska vi då rikta blicken mot vampyrerna istället. Hos dem gäller en annan men lika påtaglig hierarki. Ett par viktiga skillnader finns mellan det vampyriska och det mänskliga klass-systemet och den viktigaste gäller klassernas konstruktion. Hos människorna är klass en social konstruktion, men i vampyrvärlden är det betydligt enklare än så. De äldsta vampyrerna, varav Sardu är en, hör till vampyrernas högsta klass. När vi här använder termer som den dominerande klassen så menas verkligen dominerande. Överklassen styr de andra genom telepati, och sprider vampyrismen genom en blodparasit som gör människorna till vampyrer efter ett par nätter. De nya vampyrerna beter sig dock snarare som zombier. Nästan helt utan meningsfulla tankar drivs de av sin hunger, och sin mästares vilja. Vampyrerna tycks sakna en medelklass, och har bara de dominerande och de dominerade klasserna.

Det relevanta här är att de olika klasserna kan identifieras medicinskt. Klass hos Del Toro / Hogans vampyrer är biologiskt. En given vampyrs plats i hierarkin är fast och absolut redan från ”födseln”. På grund av detta borde det inte spela någon roll vem du var eller hur stort kapital du hade innan du blev vampyr, för ditt öde som vampyr är ändå det samma. Inte ens någon med så hög position inom det sociala rummet som Eldritch Palmer betyder något för Sardu. (s. 308f)

Vampirismen i The Strain kan på ett par olika sätt ses som en metafor för biologisk terrorism, vilket jag här kommer att argumentera för med hjälp av Frank Furedis artikel om rädsla, samt Anna Höglunds Vampyrer.

Anna Höglund skriver i sin avhandling att fall som Arnold Paole, som anklagades för att vara vampyr, associerades med smitta och sjukdom (Höglund 2009:157). Undernittonhundratalet kom vampyren sedan att bli en metafor för sjukdom av olika karaktär, fysiska som psykiska (Höglund 2009:184), och från 50-talet och framåt blev det populärt att skildra vampyrismen som en epidemiskt sjukdom (Höglund 2009:295). Smitta och sjukdom är alltså väletablerade inom vampyrfiktionen, och Guillermo Del Toro och Chuck Hogan brukar sjukdomen för att skapa skräck och rädsla i sin roman.

The Strain, som är en amerikansk bok, skriven och publicerad under tjugohundratalets första årtionde bygger enligt min mening upp in stämning genom att spela på den tänkta läsarens redan existerande rädslor. Frank Furedi menar att rädsla hos en isolerad individ beror på historia och sociala relationer. Man skulle kanske kunna säga att även rädsla beror på en agents position i det sociala rummet och på hennes habitus? Furedi skriver: ”Our resources to specific cirumstances are mediated thorugh cultural norms, which inform people of what is expected of them then they are confronted with a threat; how they should respond, how they should feel.” (Furedi 2007:2)

Hotet som framförs i The Strain kommer från två håll. Först och främst är den ondaste vampyren av dem alla såklart österifrån. Likt Dracula tar han sig västerut för att hota västlandets folk och värderingar. (Höglund 2009:226) The Master/Sardus värld är en där som påpekats ovan, ett helt annat klassystem råder, en äldre värld, som han vill påtvinga det amerikanska folket. Sardu låter som en terrorist och det resonerar hos läsaren. Han kommer med ett flygplan och bosätter sig där World Trade Center en gång låg (s. 378). Hotet kommer också inifrån, från Eldritch Palmer som förråder sitt land och rentav sin art. Rädslan idag, skriver Furedi, har kommit närmare individen, vilket lärt oss att vi ständigt måste vara på vår vakt, för det vi är rädda för kan komma varifrån som helst. Till och med från våra vänner, grannar och familjer. (Furedi 2007:3)

Sardus sätt att kriga är genom att infiltrera den nya världen genom biologisk terrorism. Hans sprider en smitta, vilket kanske inte längre direkt för tankarna till HIV, men däremot finns mjältbrand friskt i läsarens minne. Furedi menar dock att rädslan fått ett eget liv, att den objektifierats, och därmed legitimerats (Furedi 2007:4). Rädsla präglar alltså våra liv till sådan grad att det inte spelar någon roll vad vi är rädda för. (Furedi 2007:5) Människor behöver kanske bara en knuff i rätt riktning för att uppleva någonting som skrämmande. Del Toro och Hogan har med sin roman tillhandahållit en sådan knuff.

Källor:

Bourdieu, Pierre, Kultursociologiska texter, Bruno Östlings Bokförlag Symposion: Stehag, 1993, Fjärde upplagan.

Del Toro, Guillermo och Hogan, Chuck, The Strain, Harper Collins: London, 2009

Furedi, Frank http://www.frankfuredi.com/pdf/fearessay-20070404.pdf (läst 2013-08-15)

Höglund, Anna, Vampyrer. En kulturkritisk studie av den västerländska vampyrberättelsen från 1700-talet till 2000-talet, Växjö University Press: Växjö, 2009