”Even amidst fierce flames the golden lotus can be planted”

Sylvia Plath, död i 50 år

 Idag, den elfte februari 2013, är det exakt femtio år (1963) sedan Sylvia Plath dog, och av denna orsak har jag läst The Bell Jar, hennes enda roman, som också publicerats för femtio år sedan i år.

Sylvia Plath är väl främst känd för att hon tog livet av sig genom att stoppa huvudet i ugnen, och sedan för att hon läses i diverse feministiska syften (kan man skriva så? Jag menar att hon läses och citeras av feminister, och att hon influerade feministiska rörelser på sjuttiotalet).

Plath var amerikan, född 1932, och gifte sig med brittiske poeten Ted Hughes, med vilken hon fick två barn, varav ett också tog livet av sig när han blev vuxen. Hon led av depression och försökte ta livet av sig flera gånger under sitt liv, den första gången efter att hon missat möjligheten att få träffa Dylan Thomas (som jag läst i yngre år, men nog borde läsa om nu i vuxen ålder). (Plath skrev också sin examensuppsats om Dostojevskij, som jag läst både i ung ålder och som vuxen).

Ted Hughes var otrogen mot henne, det blev en kall och svår vinter, barnen var sjuka, men Plath skrev mer och viktigare (mest poesi) än någon annan tid i livet, The Bell Jar publicerades under pseudonymen Victoria Lucas, och så stack hon en natt in huvudet i spisen och dog av kolmonoxidförgiftning.

På hennes gravsten står ”Even amidst fierce flames the golden lotus can be planted”, men vad det ska betyda och hur det relaterar till Sylvia Plath, det varken vet jag eller tänker spekulera i.

Jag har i varje fall läst The Bell Jar, eftersom jag så sällan läser lyrik, och The Bell Jar är den enda roman hon skrev.

Boken berättas av Esther Greenwood, en riktig duktig universitetsstudent, som vinner en resa till New York för att jobba på en tidning några veckor. Det går så där, och hon funderar på sex, på självmord, och på sin framtid. Hemma igen blir hon inte antagen till en sommarkurs i kreativt skrivande, och självmordstankarna blir fler och fler.

”I was disappointed. It was just like a man to do it with a gun. A fat chance I had of laying my hands on a gun. And even if I did, I wouldn’t have a clue as to what part of me to shoot at.

I’d already read in the papers about people who’d tried to shoot themselves, only they ended up shooting an important nerve and getting paralysed, or blasting their face off, but being saved, by surgeons and a sort of miracle, from dying outright.

The risks of a gun seemed great.”

Hon funderar på bästa sätt att dö, gör flera försök, men misslyckas, tills slutligen det blir väldigt nära och hon hamnar på mentalsjukhus, där sista delen av boken skildras.

Den är riktigt bra. Slussningen från ett sjukhus till ett annat, elchocker, att bli släppt från ett sjukhus innan man själv känner sig frisk, allt det här skildras på ett jätteintressant sätt, och språket är fantastiskt och fängslande.

”Probably Mrs Willard’s simultaneous interpreter would be short and ugly and I would come to look down on him in the end the way I looked down on Buddy Willard. This thought gave me a certain satisfaction. Because I did look down on Buddy Willard, and although everybody still thought I would marry him when he came out of the TB place, I knew I would never marry him if he were the last man on earth.

Buddy Willard was a hypocrite”

Jag tror det är på sin plats att läsa åtminstone lite av Sylvia Plaths poesi.

Betyg, The Bell Jar: 8 / 10.

 

Veckan som gått

Jag har läst The Bell Jar, av Sylvia Plath, Dr Jekyll och Mr Hyde (Stevenson), Ett par kapitel i Jonathan Strange och Mr Norell (Susanna Clarke), lite fler kapitel ur Den befriade bruden (Yehoshua), och ännu fler kapitel ur The Professor (brontë), samt inledningen till Terry Castles The Female Thermometer och Sigmund Freuds essä Det Kusliga, och en hög med uppsatser.

Jag har tittat på Roswell och Once upon a time, men mycket lite.

Jag har följt mina godisbestämmelser.

Jag har lyckats träffa inte mindre än tre av mina syskon.

Inte en dålig vecka alltså.

 

Jag lägger ner nu och tänker bara se film eller serier och nöjesläsa, och mentalt förbereda mig inför imorgon, då det blir upprop på ny kurs och massa nya människor.

 

Opponeringsseminarium

Okej, nu har den största glädjen lagt sig, eller i alla fall lugnat ner sig. Lite då brister jag nästan ut i glada tillrop, men den senaste timmen har jag kunnat hålla dem tillbaka.

Vi gick inte helt oväntat i bokstavsordning, så det var jag som fick börja som opponent, och avsluta som respondent. Hon som jag opponerade verkade nöjd, men jag ångrar att jag var så snäll, för när det var hennes tur att opponera på en annan i vår grupp var hon enligt mig lite för hård. Hon hade nog mått gott av att bli tagen ner på jorden ett litet litet hack. Hon fick föresten vg i betyg sa hon.

Sen fick jag ju sitta och vänta, och då och då komma med små anmärkningar, tills äntligen efter en väldigt lång dag, det var min tur. Det gick ganska lindrigt. Det var till och med så, att det mesta hon hade att komma med, var sådant som hon missuppfattat. Ett par invändningar fanns, som att jag inte förhållit mig tillräckligt kritiskt till mina källor, att vissa termer inte var ordentligt förklarade, och att det var mycket engelska (jag läste ju romanen på engelska). Men sen när examinatorn enskilt träffade oss en och en, sa hon att det minsann inte var något att ändra (det engelska alltså), och hon sa att trots att jag okritisk använt många av källorna, så vägde det upp att jag visat hög ambitionsnivå och originalitet, eftersom jag lyckades ta till mig den ganska svåra posthumanismen och den inte lika svåra men ändå något komplicerade ekokritiken och baka ihop dem till en teori som jag sen höll mig till och använde genom hela uppsatsen, så om jag bara ändrade ett par saker (snabbt fixat, kommer ta itu med dem imorgon eller senast på fredag), så blev det VG.

Min lycka är stor, med andra ord, och jag köpte mig Cheezballz till belöning, och ska resten av kvällen inte göra något vettigt alls. Kanske läsa lite, men bara för mitt eget nöje (Sylvia Plath just nu, The Bell Jar är förvånansvärt bra).