Gudfaderntrilogin

Vad kan man egentligen säga om dessa filmer, som inte redan har sagts? Kvalitén skiljer, från riktigt bra, till ännu bättre, till ganska mediokert.

Jag har till skillnad mot de flesta brytt mig om att läsa Mario Puzos roman (eller åtminstone en ganska dålig översättning. Jag hoppas i alla fall att det var översättningen och inte originalverket som var dåligt), och även om det var länge sedan, jämför jag en hel del med boken. Godkänt som adaption, även om en hel del (enligt mig) viktig bakgrundsinformation och karaktäriseringar försvunnit. Exempel på detta är väl hur det plötsligt var okej för Michael att komma hem från sicilien, och framställningen av Mrs Corleone, som i filmen är närmast obefintlig.

Jag gillar den första filmen. Jag gillar början på den första filmen. Jag gillar hur nästan alla karaktärer med innebördes förhållanden fångas och presenteras under scenerna på bröllopsfesten. Skillnaderna mellan Santino, Fredo och Michael, Tom Hagens roll i familjen (eller kanske familjerna är mer korrekt uttryckt), Santinos humör och tendens till äktenskapsbrott, Tessio, Clemenza och Johnny Fontane, Vito Corleones makt och filosofi, FBI ute på parkeringen – hela filmen bygger på vad man kan utläsa i denna öppningssekven, vilket i ärlighetens namn är ganska mästerligt gjort.

Filmen utspelar sig på fyrtio- och femtiotalen, och övertygar som ett period piece. Den är helt enkelt riktigt bra. Genusperspektivet lyser däremot som vanligt med sin frånvaro, och Diane Keatons insats är väldigt underskattat, när man talar om vilka som är med i Gudfadern. Det här är, kan jag tillägga, en av få filmer då jag verkligen gillar Al Pacino.

Både Al Pacino och Diane Keaton blir ännu bättre i uppföljaren. Det här är ett av få fall där det ens blir någon diskussion om ifall en uppföljare kan vara bättre än föregående film, och det med rätta.

I min mening skildrar Gudfadern II mer ingående förhållandet mellan Michaels familj, och hans ”familj”, och går djupare in i den karaktären. Samtidigt utforskar filmen Vito Corleones bakgrund och väg till Don. Så nu behövs inte göras någon prequel. Vad bra va? Det är ju dessa analepser som riktigt höjer filmen till superb. Robert De Niro är trovärdig som en ung Marlon. Ännu en sak som jag älskar är Michaels återblick till en kväll för länge sedan då han tagit värvning, och då Carlo presenteras för Connie för första gången (Santino är så läcker förresten). Jag gillar hur de alla så småningom lämnar bordet och Michael sitter ensam kvar, vilket passar så bra med vad som faktiskt sker i filmens nutid.

Den tredje filmen. Måste vi gå in på detta? Lilla fröken Coppola… hon är så dålig här.

Jag ska säga detta i alla fall; I Mario Puzos roman Gudfadern ställs frågan om Lucy Mancini, Santinos älskarinna blev med barn, varpå svaret är Nej. Och man får veta vad som händer med henne senare också, och inte föds det en liten Vincent minsann. Men ändå är han där i tredje filmen. Irritation irritation.

Annars är Talia Shire alldeles underbar som Connie. Hon får riktigt ordentligt med utrymme, och fungerar nästan som consigliere åt Michael. Den mognare och ångerfyllda Michael får också höga betyg av mig, och jag gillar att han återvänder till sicilien igen. Men en film kan inte vila på bara två karaktärer (tre om man räknar med Kay), inte då så mycket annat drar ner.

Så för att sammanfatta lite grand:

Gudfadern – 7 av 10

Gudfadern del II – 8 av 10

Gudfadern del III – 5 av 10

Som trilogi betraktat får den 7 av 10, eftersom den återanvänder så enormt många skådisar och utvecklar karaktärerna mer och mer för varje film de är med i.

 

Nu är det nytt år. Vad hände med dagen då?

Var som bekant i Arvika igår. Det blev en helt godkänd kväll med mat, dricka och TP och en massa prat. Vi var på torget vid midnatt och såg på fyrverkerierna innan vi gick och sa hej till vår fd skolkamrat som var hemma från England.

Jag tror att när lamporna släcktes överallt så var väl klockan ganska precis sex på morgonen. Inget problem vanligtvis, men jag skulle med ett tåg tjugo i tio, så det blev inte mycket sömn. Tåget var i alla fall i tid, tack och lov, men när jag kom fram till torget så kom jag ihåg varför jag hatar att åka buss på söndagar. Linjer 1,2 &3, som alla tar mig hem till kronoparken, går nämligen alla tre inom loppet på fem minuter, och missar man dem, ja då får man vänta i en halvtimme. Så det var ungefär så lång väntetid jag hade. Men istället hoppade jag på fyran, åkte den till nästan slutstationen, och gick därifrån. Kom antagligen hem samtidigt som om jag väntat på torget, men fick mig en morgonpromenad på köpet. Sen tittade jag en halvtimma på Gudfadern II, innan jag somnade på soffan och sov till fem. Hur jag ska somna ikväll det vet jag inte.

Dessutom missade jag Ivanhoe, eftersom jag sov. Så nu måste jag antagligen köpa den, om jag inte orkar vänta tills nästa år. Men jag kommer väl missa den då också antagligen…

Kanske kanske kanske dags att plugga.