Folk jag hatar

1. SIBA-Fabian. Ser du Kamprad göra reklam för IKEA? Nej? Gissa varför! För reklamerna blir dåliga då. Låt det handla om varorna och inte din egen egotripp. Jag handlar inte på SIBA för att dina reklamer ger mig olustkänslor varje gång jag ser en SIBA-skylt. Min diskmaskin kom från SIBA. Men den har jag sålt nu. Fatta vinken!

2. Pierre Bourdieu. Måste du vara så krånglig? Jag har egentligen inte tid att läsa din dumma bok om och om i hopp att förstå.

3. Harry Potter. Jag hinner inte läsa om dig nu, så försvinn ur mitt huvud! Jag skulle aldrig ha gått med på Pottermore. Det väcker läslusten för mycket.

4. Snattarungen på min arbetsplats.

5. Tess i Roswell. Jag förstår din roll ur intrigsynpunkt, men jag hatar dig ändå. Inte något personligt mot Emelie Di Ravin som jag gillar i hennes roll i Once Upon A Time

6. Julie Benz. Måste du vara med i alla mina favorittvserier? Jag får inget gjort eftersom en TV-serie gör att jag vill se nästa TV-serie och jag hinner hinner hinnner inte titta om Dexter nu. Det räckte med Buffy och Roswell. Och Supernatural, det hinner jag inte heller med. Sorry.

Utan innebördes ordning såklart.

Nu måste jag plugga vidare… Suck.

 

Veckan som gått

Jag har läst The Bell Jar, av Sylvia Plath, Dr Jekyll och Mr Hyde (Stevenson), Ett par kapitel i Jonathan Strange och Mr Norell (Susanna Clarke), lite fler kapitel ur Den befriade bruden (Yehoshua), och ännu fler kapitel ur The Professor (brontë), samt inledningen till Terry Castles The Female Thermometer och Sigmund Freuds essä Det Kusliga, och en hög med uppsatser.

Jag har tittat på Roswell och Once upon a time, men mycket lite.

Jag har följt mina godisbestämmelser.

Jag har lyckats träffa inte mindre än tre av mina syskon.

Inte en dålig vecka alltså.

 

Jag lägger ner nu och tänker bara se film eller serier och nöjesläsa, och mentalt förbereda mig inför imorgon, då det blir upprop på ny kurs och massa nya människor.

 

Att se eller inte se

Roswell såklart. Jag både vill se den nu, och inte se den nu. Mest vill. Men jag känner ju till riskerna, det har ju hänt förut. Så sitter jag här sen om några veckor och tittar fortfarande. Om och om igen. Kanske har jag inte kommit längre än till första säsongen.

 

Nej, jag tar och tittar. Så fort jag sett färdigt på Sopranos

 

Science Fiction (I)

Att organisera en DVD-hylla

Vad är Science Fiction? Ja det är ju aliens och sånt, så klart, eller hur?

Problemen med att skapa genrer är att det sällan går att skapa en rak gräns, en ren definition och en skarp avgränsning, och det gäller inte minst en så föränderlig genre som Science Fiction.

Star Wars, så klart, hör ju hit. Spaceopera heter det till och med, och till den lilla kategorin hör väl också Krull, en riktig klassiker som är ett måste för alla filmälskare. Riktigt underbara specialeffekter, bra humor, bra skådespel från många som i dagsläget är stora, Liam Neeson, Robbie Coltrane, Alun Armstrong, samt flera ansikten man känner igen från äldre filmer, Lysette Anthony från Ivanhoe, David Battley från Willy Wonka etc.

Alien-filmerna, såklart, War of the Worlds (jag läst boken nyligen, och den var riktigt bra, synd att inte detsamma kan sägas om denna film) med Tom Cruise, som jag sällan gillar och det här är inte ett undantag. E.T, en klassiker, Signs med Mel Gibson, som borde bli en klassiker, och så såklart Arkiv X, varav jag har i min samling de första fem säsongerna och bägge filmerna, men jag gillar bara den ena. Roswell, vänliga aliens, men jag har tjatat så mycket om den nyligen så jag nöjer mig med att säga att den boxen fick en egen särskilt plats i hyllan, vilket blev jättesnyggt. En annan tv-serie är V, och jag försöker få tag på själva serien, eftersom jag bara har miniserien och The Final Battle. Ännu en annan alienbaserad tv-serie är Invasion, som påminner lite om Body Snatchers och liknande filmer. De gjorde tyvärr bara en säsong av den serien, vilket är synd, för den är väldigt välgjord.

The Faculty, med Elijah Wood, Josh Hartnet, Famke Jensen m.fl, ganska B, men det gör den liksom mycket bättre på något sätt. En film som inte blir bättre av att vara ganska B är Lost in Space, och jag tror jag bara tittar på den hör att se Matt LeBlanc, Gary Oldman och Lacey Chabert. Jag gillar verkligen inte William Hurt.

GalaxyQuest däremot är ju enormt kul, Alan Rickman lyser ju i allt han gör, och Sigourney Weaver – jag älskar när skådisar återvänder till den genre där de blev riktigt kända men gör komedi den nya gången. Men den roligaste komedin i denna genren är ju såklart Paul, ett riktigt mästerverk i att få in så många genrereferenser som bara är möjligt, utan att bli en parodi.

Problemen med en sådan här genreindelning blir när vissa filmer tycks passa in i flera genrer, eller samlingar samtidigt.

Det våras för rymden, eller SpaceBalls, skulle jag ju egentligen vilja ha tillsammans med alla andra Mel Brooks, eftersom det oftast är i det sammanhanget jag tittar på den, men om man ska göra en indelning enligt innehåll hör den ju tydligt hemma här.

 

Roswell säsong två och tre

Jag visste det!

Haha in your face min kompis från högstadiet som inte trodde mig och bara sa att jag var dum, bara för att du inte hade någon fantasi!

Säsong två börjar ganska bra, med en annan ras aliens som är ute efter the Pod Squad, och man får veta massor om deras liv på deras gamla planet. Sen stannar spänningen upp genom att de försöker göra serien mer sci-fi och mindre highschooldrama, men det är inte riktigt det jag tittar på serien för. En bra förklaring till hur de faktiskt lyckades blanda alien och människodna, men det är allt.

Och sen. Jag har hört kommentarerna, och tydligen var det så att regissören/manusförfattaren (?) var med i en bilolycka när han var ung och en av hans vänner dog. Så när de gör sig av med Colin Hanks karaktär, så blir det en jättegrej av det, väldigt verkligt, och det låter liksom färga handlingen hela resten av säsongen.

Tess blir med barn, Max’s barn, och det är precis då jag upptäckt vad tredje säsongen kommer bekräfta för mig.

De sitter och pratar om framtiden och Tess får höra att Max egentligen inte har några planer på att återvända till Antar, deras planet, och – DET ÄR FÖRST DÅ HON BLIR SJUK OCH DE MÅSTE ÅTERVÄNDA FÖR ATT DERAS LILLA BEBIS INTE SKA DÖ. Och hon fejkar ju naturligtvis, men det får vi inte veta då. För det är ju Tess som dödade Alex.

Säsongen slutar, och nästa säsong börjar, som jag bara sett mycket litet av innan jag nu äntligen har den i min samling i världens snyggaste samlingsbox.

Jag är så glad. Den är så bra. Och Max och Isabels pappa börjar misstänka att det är något underligt med sina adoptivbarn och – tro det eller ej – får lite av den roll som Valenti hade i första säsongen. Åh jag njuter, jag njuter, jag njuter.

Det blir riktigt spännande mot, ja inte precis slutet av säsongen, men säg näst sista skivan, en spänning jag inte trodde att den här serien var kapabel till. Det gick så långt, att jag pausade bara för att springa till köket och hämta något att dricka, annars brukar jag gå ut med soporna till och med medan jag tittar. Inget ögonblick gick att missa.

Och sen slutar säsongen, och därmed serien, efter att bli nerlagd IGEN, och det mesta knyts ihop och det blir ett riktigt bra och allvarligt slut.

… jag tror jag börjar om och tittar snart igen…

 

Roswell säsong ett (Igen)

Tjatigt kanske, och det är ju inte så att serien är så där kvalitativt superbra, många tv-serier är egentligen mycket bättre gjorda, med bättre manus, bättre skådespeleri osv, men jag älskar det här i alla fall.

Som redan påpekats, är det ju sheriffen som gör serien så där riktigt riktigt superbra.

Mitt favoritavsnitt i säsong ett är avsnitt nr 13, tredje avsnittet på tredje skivan, och heter Toy House.

Jag brukar titta så långt första dagen, och sen stänga av och gå och lägga mig, för att nästa dag börja med att se det avsnittet igen och sen se resten av säsongen.

Toy House är det avsnitt som börjar med en brand som Max släcker med sina alienpowers, och råkar bli sedd av sin mamma.

Sheriff Valenti kommer in och hela scenen domineras av en underbar spänning mellan han och Max, han blir liksom en hotbild som invaderar deras hem. Alla scener mellan Max och Valenti är superbra, men särskilt den här.

Toy House är det sista avsnittet innan Valenti blir slutgiltigt övertygad om att aliens finns, och Max är en, vilket gör det särskilt intressant, för i det här avsnittet försöker han fortfarande få fram någon sorts bevis, genom att prata med Max och Isabels mamma, vilket bara ökar bilden av honom  som ett hot mot dem.

ÅÅÅÅÅÅhh, vad jag älskar det här.

 

Talet 7

* antal dagar utan Coca Cola

* antal stekspadar i mitt kök (fråga inte. eller nej förresten, varsågod och fråga, men ni kommer inte fatta ändå)

* antal säsonger av Supernatural, men jag har bara sex (pun intended)

* antal gånger jag jagat fram Lawa från under mitt skrivbord idag. Adriana Caselotti är mycket lydigare. Nej Lotta, räcker liksom med det mesta, men lilla Lawa/Lava (har inte bestämt mig ännu) är fortfarande ganska busig.

* antal gånger jag nästan ringt till min storebror och ångrat mig. Olika bröder visserligen, men ändå.

I övrigt orkade jag inte stå emot, och beställde Roswell säsong 1-3 för 400 kr från discshop. Den var skiiiitsnygg. Boxen slår tillochmed Buffyboxen i ren snygghet.

 

***

Nu har jag lugnat ner mig.

Men jag har aldrig känt behovet av svordomar så mycket som igår, när jag gick in på discshop och såg att en box med Roswell säsong 1-3 fanns för 400 kr.

Mitt pris hittills: säsong 1: 300. Säsong 2: 600.

Säsong tre, som jag vill ha sååååå mycket, kostar däremot fortfarande 600kr

 

Jag är visst tretton igen

Jag var i Charlottenberg förra veckan, och fick med mig lite dvd-boxar, bland annat första säsongen av Roswell. Kära gamla Roswell. Min favoritserie när jag var tretton, fjorton. Jag älskade den här serien. Dyrkade den nästan, var kär i Jason Beer (förstår det inte nu visserligen), och det var veckans höjdpunkt på torsdagen när det gick runt fem på dagen tror jag. Efter Family Guy.

Det blev en nostalgi-tripp som heter duga, och jag såg snabbt igenom hela säsongen. Sen började jag om, för när jag kom till slutet ville jag se the Pilot igen. Och nu har jag sett allt igen. Och jag vill börja om och se allt för tredje gången.

Eftersom jag gillar att analysera vad jag gillar har jag kommit på varför jag hela tiden vill börja om. Det är lite Laura Palmer syndromet.

Sheriff Valenti är nyckeln till varför början är så frestande när jag väl kommit till slutet. I början av serien är sheriffen misstänksam och fullt övertygad av att Max är en utomjording och livsfarlig. Mina favortavsnitt är när de nästan blir tagna av honom. Sen blir det mer komplicerat, för sheriffen börjar bete sig lite underligt. Man undrar om han ändrat åsikt? Eller fejkar han bara? Man längtar efter den stund då han antagligen får reda på sanningen, eller ännu senare i serien, längtar efter att de ska berätta för honom själva. Jag har tänkt mig den konversationen minst ett dussin gånger.

Och så kommer den imponerande tre avsnitt långa finalen och sheriffen är på deras sida, och han får höra sanningen, äntligen! Och då saknar jag den spänningen som kom av att han inte visste, så då vill jag börja om. Jag vill helt enkelt tillbaka till att mysa i alla Max/Valenti- konversationer och möten.

Jag tror, av den här anledningen att jag inte kommer köpa de andra två säsongerna än på ett tag. Min cirkel av längtan, fantasier och tillfredsställelse kan få hålla på ett tag.

Vad gör det att jag spelar samma film om och om igen? Egentligen?