Min lillasyster kan vara vittne på att jag igår sa att Alice Munro nog får nobelpriset i Litteratur.
Jag är besviken. Inte för att hon inte är värdig, tvärtom. Det är inte det det handlar om. Men hon är en kanadensisk kvinnlig författare.
Så då kommer det dröja länge innan en annan kanadensisk kvinnlig författare kan få priset, så Margaret Atwood kanske hinner dö innan det händer igen.
Så nu får jag väl hoppas på Abraham Yehoshua för nästa år?
Jag började läsa den här boken i januari, och visserligen är den över 500 sidor, men så lång tid ska inte ens en tegelsten ta. Det är inte för att den är svårläst, nej tvärtom. När jag väl läste så gick femtio, hundra sidor hur lätt som helst. Men antalet kvällar det senaste halvåret som kunnat ägnas åt precis vad som helst har varit få, och ännu färre då jag haft läslust pga för mycket tid spenderad på pluggläsning. (Note to self: plugga på morgonen, så orkar man läsa på kvällen)
Men nu är den klar. Jag är glad att jag inte gav upp, och ser fram emot att läsa fler av samme författare. Abraham (Avraham?) B. Yehoshua, för den som inte känner till honom, är israelisk jude – är alla israeler judar? Med israelisk jude menar jag i alla fall att han inte bara är av religionen judendom utan även född och bosatt i Israel.
Detsamma är hans huvudperson, Rivlin, som, likt Yehoshua själv, är professor. Rivlin befinner sig på ålderns höst, är (oftast) lyckligt gift med Hagit som är domare och de har två vuxna söner.
Stora delar av romanen kretsar kring Rivlins sökande efter att förstå varför den äldste sonens äktenskap gick i kras. Stolt insåg jag vad som hade hänt efter en tredjedel av boken ungefär, läsaren får inte veta förrän på slutet, och Rivlin själv inte alls.
Men det händer så otroligt mycket annat också. Den skildrar verkligheten av att leva på en plats där så många religioner trängs, men utan att varken demonisera eller försköna den ena eller den andra sidan (en ingående diskursanalys kanske skulle leda till en annan slutsats, men men).
Den politiska konflikten finns där, men tar en perifer roll och underordnas Rivlins försök att förstå arabvärlden (han är professor i Mellanösternstudier), och visar i min mening att även om en bilbomd dödat en av Rivlins kollegor, så kan han umgås med Palestinier. Politiken underordnas människor.
Men vilka fördomar jag har! Jag förväntar mig kvinnoförtryck och hemmafruar, men finner mycket få sådana. Jag kanske borde läsa mer nutida litteratur?
Jag är lite förvirrad angående vem som är en befriade bruden, och jag misstänker att det är minst tre. Rivlins sonhustru som blir befriad genom sanning och förlåtelse, Rivlins elev, som gifter sig i börjar av boken efter att hennes svärföräldrar försäkrats att hon kommer ta sin examen. Att inte bli klar tycks tära på henne och hennes befrielse blir (i min tolkning) genom att uppfylla kraven från familj och samhälle då hon inte känt sig på sin rättmätiga plats ännu. Rivlins ena kollegas fru, som efter dennes (kollegans alltså) död, inte längre till graden av självutplåning sköta om sin sjuklige man.
Och när jag tänker efter finns det nog två eller tre till… det tål att tänkas på. Man kanske kunde säga att romanen berör kvinnors befrielse från krav som inte är helt vettiga. Kanske. D-uppsats på Yehoshua kanske?
Superbra flyt i språk, och endast mina trötta ögon satte stopp för läsningen, och jag rekommenderar romanen varmt.
Betyg: 9/10
När det inte är tentatider, då spenderas stor del av mina helger med läsning av sånt jag valt själv, till skillnad mot under veckan då det mest är plugg. Men just nu är det plugg hela tiden, så skönlitterär läsning måste tyvärr begränsas.
Jag håller på med en hel hög böcker som aldrig blir klara. Just nu:
* Dracula, som aldrig tycks ta slut. Jag skulle ha läst den till min sommarkurs, men hann aldrig klart. Men i år SKA det bli av. Den ligger ju till och med på min Boktolva.
* Den befriade bruden, av Abraham Yehoshua. Har hållit på i ett halvår. . Kommit ganska långt i den, och det är väl dit min enorma läslust riktar sig mest.
* Jane Austens juvenalia och oavslutade romaner (i-ett alltså). Nästan klar, och då kan jag säga att jag läst allt hon skrivit.
* Loveless nr 2. En omläsning av den enda mangaserie jag bryr mig om att följa.
* Den oändliga historien, av Michael Ende. Omläsning. Någon gång ska jag uppsatsa om den här. Någon gång…
* Planet Narnia, en litteraturvetenskaplig nok som säkert är jätteintressant om jag bara hade tid att sätta mig in i den.
* The Great Gatsby, som jag har i väskan som bussbok och som står på litt-listan till höstens Engelska II-kurs.
Ganska blandat, med andra ord.
Hm… Om jag pluggar klart Frank Furedi och Mike Featherstone innan midnatt, då har jag kanske ork till i alla fall en halvtimme i sällskap med min kära israel. Israeler? Israelit? Med min kära israeliska författare.
Idag har jag suttit med en ytterst tråkig bok som heter Introducing English Pronunciation, och lärt mig betoning, vilket jag gissar är bland det minst roliga i hela den boken, så varför vi nödvändigtvis måste börja med det kapitlet, det vet jag inte, det är ju liksom kapitel åtta i boken. Vore det inte liiite mer logiskt att starta på kapitel 1, eller i alla fall 2?
Det följer med cd-skivor. Tillåt mig att imponeras av att en bok som funnits på universitetsbiblioteket i sju år fortfarande har kvar båda sina skivor!
Men hur tråkigt detta kapitel än var, så underlättade skivorna väldigt mycket. Rösten som läser upp meningarna och som man ska härma låter nämligen som Hugh Fraser, alltså Arthur Hastings, ur Poirot. Det är inte han, men det är tillräckligt likt för att det ska bli roligt. Då myser man liksom lite.
Nu tycker jag att jag har pluggat färdigt för dagen, så jag tänker mig något gott till kvällsmat, min nya Tintinbox, och kanske lite Yehoshua till kvällsläsning.
Jag har läst The Bell Jar, av Sylvia Plath, Dr Jekyll och Mr Hyde (Stevenson), Ett par kapitel i Jonathan Strange och Mr Norell (Susanna Clarke), lite fler kapitel ur Den befriade bruden (Yehoshua), och ännu fler kapitel ur The Professor (brontë), samt inledningen till Terry Castles The Female Thermometer och Sigmund Freuds essä Det Kusliga, och en hög med uppsatser.
Jag har tittat på Roswell och Once upon a time, men mycket lite.
Jag har följt mina godisbestämmelser.
Jag har lyckats träffa inte mindre än tre av mina syskon.
Inte en dålig vecka alltså.
Jag lägger ner nu och tänker bara se film eller serier och nöjesläsa, och mentalt förbereda mig inför imorgon, då det blir upprop på ny kurs och massa nya människor.
Ia skriver inte 