Hélène Cixous, det är så uppfriskande att läsa någon som inte onanerar till Freud och håller med honom om precis allt…
Denna helg gick mycket bättre att plugga på, än den förra, vilket är bra eftersom det bara är en vecka kvar till terminens första tenta. Men jag har ingen anledning att oroa mig över den, eftersom jag nog kan det mesta och det dessutom är tillåtet med handboken.
Och i morgon blir det heldag… kanske är det dags att försöka fixa ihop en matlåda innan det blir dusch och säng?
Jag har läst och gjort de nödvändiga anteckningarna ur Sigmund Freuds ”Det kusliga”, till min kusliga kurs (Det kusliga i litteratur, film och konst alltså). Tydligen har jag, utav mitt tidigare uppsatsarbete lärt mig att:
Skriva om min anteckningar till förståelig svenska i mina egna ord, så är det liksom redan gjort.
Per automatik och utan att tänka på det, sätta ut sidhänvisning i texten, så jag snabbt hittar tillbaka om jag skulle behöva.
Tänka tanken – och vad kan jag tillföra till detta, alternativt – och hur kan detta relateras till det jag läste förut?
Det var bra att skriva uppsats alltså. Nästa uppsats jag gör borde bli enormt mycket bättre än min bebis ”Människan och Naturen i Mary Shelleys Frankenstein or The Modern Prometheus.”
Men Freud. Freud Freud Freud. Jag gillar honom inte. Jag kan säga det redan nu, och hur jag ska kunna hålla mig från att såga honom totalt i kortuppsatsen jag ska skriva framåt våren, det vet jag inte. Det han skriver om det kusliga är förstås spännande och intressant och så, det är inte det som är problemet. Exempel menar han att det vi finner kusligt delvis kan vara det som vi trodde för, eller som människan trodde för, som vi nu förkastat, men som kommer tillbaka och tvingar oss att fundera på om vi vet det vi vet, eller kanske finns det spöken i alla fall? Men det är inte det som är problemet, som sagt.
Han menar att människor (Ja, ni ser att det står människor va?), tycker det är kusligt när Sandmannen i E.T.A Hoffmans berättelse river ögonen ur folk, eftersom vi (vi människor alltså, han talar fortfarande om människor) är rädda för – ja kan ni tänka er vad alla människor, fortfarande människor, är rädda för? – att vår penis ska ramla av. Eller menar han kanske detta i kombination med penisavund för den hälft av mänskligheten som inte har en penis? Eller kanske att kvinnor inte blir rädda? Är det måhända en komplimang nedgrävd djupt under den misogyna teoriframställningen? Eller nej, jag vet. Kvinnor är inte människor, det är så det är. Den manliga vita heteronormen som vanligt.
Om Freud hade träffat mig, så finns det en chans att han själv hade fått leva med penisavund för resten av sitt liv. Det är bäst att Nicholas Royle har något annat att komma med.
Idag är jag lite extra feministisk. Men jag hoppas att det inte märktes.
Jag har läst The Bell Jar, av Sylvia Plath, Dr Jekyll och Mr Hyde (Stevenson), Ett par kapitel i Jonathan Strange och Mr Norell (Susanna Clarke), lite fler kapitel ur Den befriade bruden (Yehoshua), och ännu fler kapitel ur The Professor (brontë), samt inledningen till Terry Castles The Female Thermometer och Sigmund Freuds essä Det Kusliga, och en hög med uppsatser.
Jag har tittat på Roswell och Once upon a time, men mycket lite.
Jag har följt mina godisbestämmelser.
Jag har lyckats träffa inte mindre än tre av mina syskon.
Inte en dålig vecka alltså.
Jag lägger ner nu och tänker bara se film eller serier och nöjesläsa, och mentalt förbereda mig inför imorgon, då det blir upprop på ny kurs och massa nya människor.
Idag är första dagen på tio (!) dagar då jag inte varit på bibblan och lånat en bok. Så nu är jag redo inför vårens kurser, i alla fall nästan. En bok måste jag lämna tillbaka eftersom den blivit reserverad. Så jag tänkte lämna tillbaka den, och ställa mig i kö direkt, så får jag tillbaka den lagom tills jag måste använda den. Den kostar annars över fyrahundra, och det har jag inte lust med, på en enda bok som jag inte tror att jag kommer använda längre än den aktuella kursen.
Men idag har jag bakat. Det blev bättre än förra gången, så en gång till bara så ska jag nog ha lärt mig att baka gott och inte alltför onyttigt matbröd.
Och så har jag börjat stifta bekantskapen med Herr Sigmund Freud och hans begrepp Kusligt. En stor och tjock bok (men jag ska bara läsa ett kapitel), som jag ju inte får kladda i. Det kan ta lite tid det här…
If he be Mr Hyde, I shall be Mr Seek
The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde
av Robert Louis Stevenson
Det här är en bok som de flesta tror att de vet vad den handlar om. Men det gör de nog inte. Vid påbörjandet av läsandet sa jag till mig själ att jag skulle försöka bortse från det jag visste, eller trodde att jag visste, som nu så kunde vara fallet, och istället tänka mig att jag aldrig hört talas om romanen förut.
Först och främst är det en kort text, i min version, en Penguin Classics, som visserligen är en storpocket, upptar den bara 70 sidor, så jag antar att kortroman vore en bra beteckning. Om man nu måste genrebestämma (och varför skulle man tvunget göra det?), så skulle jag vilja sortera in den i allegorisk berättelse i gotisk tradition.
Det jag först och främst gillar med denna historia, det är det sätt som intrigen byggs upp, med kanske ett undantag.
Allt börjar med att Mr Utterson, advokat, börjar misstänka att allt inte står rätt till hos sin gode vän Dr Henry Jekyll. Han har ändrat sitt testamente till förmån för sin protegé, vars namn nog alla kan gissa, och just denne tycks stå på så god fot med Dr Jekyll, att han nä som helst på dygnet kan gå in i hans hus och komma ut ett kort ögonblick senare med större summor pengar. Mr Utterson blir övertygad om att Mr Hyde, en liten otrevlig man som skapar olustkänslor hos alla han möter, måste utpressa Dr Jekyll, när han får veta att Hyde har fri lejd att komma och gå som han vill. Men Jekyll säger att allt är i sin ordning, och Mr Utterso blir lugnad, även om Mr Hyde fortsätter ställa till med problem.
En tid därefter uppdagas att Mr Hyde slagit ihjäl en MP (member of parliament), och Utterson får av Dr Jekyll höra att Hyde har gett sig v för att aldrig någonsin komma tillbaka. I tron att allt nu är över, gläds Utterson åt att se Jekyll på gott humör oh involverad i diverse välgörenheter.
Men, så vänder allting. Jekyll låser in sig i sitt laboratorium, och en gemensam vän till honom och Utterson, Dr Lanyon dör, och lämnar en del papper i Uttersons ägo, varav ett brev inte får öppnas förrän Dr Jekyll försvunnit, står det.
Kort därefter tar sig Utterson, tillsammans med Dr Jekylls tjänare, in i dennes laboratorium och finner – inte Dr Jekyll, utan Mr Hyde,iförd för stora kläder, och död, efter vad som verkar vara ett självmord. Men Dr Jekyll ha också skrivit ett brev (det är så vi vet att det är en roman från artonhundratalet vi har att göra med), och allting får så sin logiska (typ…) förklaring.
Det visar sig att Dr Lanyon fått se Mr Hyde dricka en konstig dryck och sedan förvandla sig till Dr Jekyll, Anledningen till att Dr Jekyll skapat sitt (jag skulle vilja säga sin trolldryck, men jag gör inte det) serum är som följer, och det är här berättelsen blir riktigt intressant:
Han vill hyperseparera sin själ, eller sitt väsen, i två olika enheter, för att inom sig bli fri från kval av gott och ont. Han upplever att han är som två personer, och vill därför bli till två, helt enkelt, en god och en ond människa. Hans experiment misslyckas inte helt oväntat, eller lyckas bara delvis kanske vore mer korrekt. Den onda sidan får form, genom Mr Hyde, men den goda sidan lyser med sin frånvaro och Jekyll har inte lyckats att extrahera ondskan från sig själv, han är samma person som förut, utan snarare har den koncentrerats i Mr Hyde.
Mr Hyde kan alltså kunna sägas representera det undermedvetnas längtan att kasta av sig förtryck och repression från samvete, viktorianskt samhälle och civilisationens bojor, och helt utan konsekvenser få agera som man vill. I det faktum att Mr Hyde tycks växa under berättelsens gång kan tolkas att Dr Jekyll vill kunna vara Hyde, vill njuta av den friheten Hyde åtnjuter mer och mer.
Det som få har koll på vad gäller denna roman är det faktum att Dr Jekyll, till slut börjar förvandlas till Mr Hyde, helt utan sitt serum. Han måste dock dricka den för att kunna bli Dr Jekyll igen. Mot slutet förvandöas han varje natt, och har till slut inget serum kvar. Inte heller kan han göra något nytt, och det finns således ingen annan lösning än att dö som Mr Hyde (som annars riskerar fängelse).
Förutom att Mr Hyde ofta beskrivs i termer som väl kan kalla djuriska, har jag efter vissa ansträngningar inte på något vis kunnat koppla texten till ekokritik. Det som skulle vara intressant dock, vore att titta lite närmare på hur Dr Jekyll och Mr Hyde förhåller sig till exempelvis Freud (även om jag knappast är ett fan), samt att se om man skulle fått ett liknande resultat om man gjorde detsamma med exempelvis The Picture of Dorian Gray, av Oscar Wilde.
Jag måste nog säga att jag tyckte om denna roman (även om jag hade önskat ett avslutande kapitel). Om man inte redan vet att Dr Jekyll och Mr Hyde är samma person, eller som jag, försöker glömma, så finns det allt en hel del spänning och nyfikenheten väcks då man undrar hur i hela friden de två hör ihop – särskilt då Mr Hyde hittas död i Jekylls kläder, måste ha förundrat många förstagångsläsare av verket.
Betyg: 7 av 10. För kort, ingen riktig avslutning, och tydligen födde mannen barn själva i denna värld eftersom det knappt finns några kvinnor.
… och så är ännu en titel i min Boktolva 2013 läst. 8 kvar (7 och en halv)
Ia skriver inte 